När ledarna fegar ur

Kvinnor går ut med sina historier om sexuella kränkningar på sin arbetsplats, och deras ledare misslyckas totalt i vägledning, krishantering och vanlig hederlig respekt för offren. Fysisk samt psykisk mobbning och sexuella trakasserier är vanliga på våra arbetsplatser, och vi MÅSTE ha ledarskap som kan hantera detta.

När jag läser om vad som händer på Aftonbladet, SvFF, TV4 och SVT ser jag en röd tråd: mängder av chefer har haft möjlighet att ta ansvar, som har varit informerade (i alla fall hört rykten) men inte vågat agera.

Konflikträdda chefer är direkt livsfarligt för en organisation. Dessa olämpligt ansvariga låter förödande beteenden komma undan utan konsekvenser på andra medarbetares bekostnad.

Går man igenom artiklarna så handlar det om chefer som BÖR, och faktiskt HAR hört nånting om alla de incidenter som skett. Men man har varit konflikträdd, inte vågat utmana den tafsande och kränkande kassakon,och då skapat/stöttat en förtryckande arbetsmiljö. Resultatet? Det imploderar när måttet är rågat. Människor kan bara ta så mycket förnedring, sedan blir det en överlevnadsinstinkt att freda sig.

Nu står dessa chefer med kränkta medarbetare, profiler som försöker rädda ansiktet och en urusel resumé som ledare som resultat. Man gör det dessutom värre med direkt otydliga och ”vi borde agerat bättre”-kommentarer som lyckas öka på graden av ansvarsfeghet flera dagar efter man först blivit kontaktad för kommentar. På TV4 var det extra tydligt, då de två högst ansvariga männen försvann, och skickade fram en kvinna (antagligen något diffust försök att lindra kritiken). Det ser inte bättre ut av det faktum att man umgicks privat med personen ifråga. Klart det påverkar ens förmåga att hantera situationen objektivt.

Lars-Åke Lagrells försök att få det hela handla om hämnd för att offret inte fått de jobb hon önskat är bara mobbning uppifrån. Han ser ut som en ledare utan koll på sin organisation. Att inte ens försöka ta kontakt först med en f.d. kollega och undersöka visar att han nog vet mer än han vill ge sken av.

Dessa människor skall hållas borta från ansvarsroller. Kan du inte försvara en kollega eller anställd när denna kränks, då skall du inget ansvar ha.

Vad är priset på att förödmjukad inför kollegor, att få en hand eller två på brösten? Kanske en klämmande hand på rumpan? Höra att man skall vara tacksam för att man fått sitt jobb pga sitt utseende?

Vad är ens ”lämplig kompensation”? Detta är ju enbart hån emot offret.

Om en anställd skadas fysiskt under mitt ansvar, så kan jag åtalas. Där är inga oklarheter. Har jag möjliggjort en miljö där anställda lätt skadas, är det mitt ansvar som ledare. Det samma gäller absolut för psykiskt misshandel och kränkningar av alla de slag.

Det finns idag en mängd ledare som måste se sig i spegeln och ställa sig frågan: ”Möjliggör jag en bra arbetsmiljö för mina medarbetare?” Är svaret nej, bör man lämna sin position alternativt söka hjälp att styra upp det. Att inte agera är oförlåtligt.

Ansvaret för en arbetsplats börjar i toppen. Att dessa ledare nu försöker reparera skadan för att rädda karriär borde omöjliggöra deras fortsatta framtid som ledare.

En ledarguide till att hantera kränkningar:

1/ Lyssna på och respektera offrets uppfattning. Det är INTE förövaren som har tolkningsrätt.

2/ Agera. Samtal med förövare, stor utredning och konsekvenser för förövarens agerande utifrån lagboken.

3/ Stöd till offret med det som behövs gällande krissamtal, bearbetning etc. Det är företaget som misslyckats med att skydda sin anställda, företaget skall stå för kostnaden.

4/ Berätta för andra anställda och omvärlden vad som skett, hur man reagerat och hur man går vidare.

5/ Förbättra eventuella policies för framtiden. Varje kränkning är unik; ta vara på information kring hemska situationen för att undvika att det sker igen.

6/ Årliga återkommande obligatoriska utbildningar inom t.ex. kränkande särbehandling, sexuella trakasserier och arbetsplatsrespekt.

Post Tags
About Author: Andreas

Comments are closed.